Det är inte meningen att du ska vara glad hela tiden
Kathja Rosberg 
Varje sak som händer i ditt liv gör det för att det finns en medvetenhet som vill förmedla något till dig, ett budskap till dig om dig. Flyter livet på och allt är gott vill medvetenheten säga dig att ”bra där, du är i synk med dig själv och lever efter dina värderingar”. Och om livet är skavigt på något sätt så vill medvetenheten tala om för oss att här har vi någon form av programmering, en inlärd och begränsande föreställning om dig själv och om livet som gör att du i just den stunden inte är helt sann och i kontakt med ditt Sanna Själ.
Saker som - “Att oroa sig är onödigt.” ”Det är inte värt det.” “Du har ingenting att vara ledsen över.” “Kom igen, sluta gråt.” “Du måste komma över det.” - är kommentarer och råd vi alla nog har fått höra, och även själva gett vidare till andra, och typiska begränsande föreställningar. De här råden kan verka vara bra och förnuftiga när vi har lärt oss att vissa känslor är bra och andra är dåliga. Men vad händer när vi försöker tillämpa dem? De fungerar inte!
När andra säger till oss att vi ska känna på ett speciellt sätt, eller om vi säger det till oss själva, blir vi oftast mest frustrerade. Att må bra upplevs som en skyldighet, och när vi inte når upp till det känner vi oss dumma och skyldiga, och tycker att alla andra kan hantera sina känslor, men inte vi själva. Men råden funkar inte därför att det är inte meningen att vi ska ignorera våra känslor och dess budskap – utan vi ska bli medvetna om dem, lyssna på vad de vill säga oss om oss, så att vi sen ska kunna välja bort det som inte är sant.
Varje känsla är nämligen ett budskap, och alla känslor som vibbar lägre än ”nöjd” vill säga oss att vi håller oss själva tillbaka. Prova att istället för att slåss mot negativa tankar, och känslor, att acceptera dem. Tacka för kontrasten, skavet, och dess budskap oavsett om du förstår det eller ej.
Sedan kan du ställa frågan ”vad handlar detta om egentligen?” eller ”vad vill detta säga mig om mig?" - och släpp sedan frågan fri till Universum att svara på. Det gör att vi ger oss själva tillåtelse att känna känslan och vi är tacksamma över dem för att vi förstår att de vill oss väl. Målet bör vara att observera med ett öppet sinne, utan att döma oss själva, annars kommer vi bara anse oss själva som skyldiga. Utkämpa inte en oändlig strid; att kämpa gör oss utmattade och lämnar oss på drift ute på havet, utan acceptera att det är så här det ser ut just nu.
Det är nämligen så att först när du accepterar att saker är som de är ger du dig själv möjlighet att släppa dem och dess bindning till dig. Du behöver inse, och acceptera, att vi bara kan göra det vi kan göra och att alla gör så gott de kan. Det kan tyckas otillräckligt ibland, men det bidrar inte till något gott att döma människor för att de inte kan bättre. Tvärt om, det skapar bara en kramp och ett vidmakthållande som gör förändringsprocessen svårare. Under livets gång har vi lärt oss en massa kring hur saker och ting ”ska” vara och så visar det sig att det sällan stämmer. Alla dessa inlärda föreställningar ligger som ett filter mellan oss och livet.
Vad gör du motstånd till just nu? Vilka tankar/känslor undviker du och varför?
